Hej,
Vissa människor vet man att de alltid finns där, det kan gå månader, år, men ändå skänker man dem en tanke ibland. Man kan ringa dem och prata som om det var dagen innan man talades vid, trots att det var länge sedan sist. Inget är förändrat, man är inte avaktande mot varandra, man pratar om allt, man behöver inte fråga vad människan gjorde igår eller ska göra i morgon för det finns mer väsentliga saker att tala om, om sitt tillstånd, om kännslor, om tankar.

Frågan är bara varför det är så, att man håller kontakt trots att man inte pratar med varandra. Att man vet att förhållandet inte förändrats trots att åren gått. Kanske är det så att man är så olika att man förstår sig på varandra så bra, man vet hur den tänker, för den tänker inte som en själv.

Vi kommer alltid stå vid en tvåvägskorsning och välja olika vägar, men vi  möts alltid igen. Vi kommer aldrig följas åt sida vid sida, det blir för mycket.